spelpoesi

Modets barn med världen på sina axlar.
Skogens barn som träden har att tacka.

Hårda främlingar vars hunger inte mättas av stolthet.
Kalla ytor täcker en kärna som är brännhet.

Jag bär dig i säkerhet genom en blöt magkänsla,
som en ömtålig söt dagslända.   

En i ledet. Bara ännu en, det har funnits fler.
En ficka full av noter som dikterar vad som sker.
Tid, rum och vädrets makter i en orkester av ett ensamt ljud.
Inte än, det är inte din tur. Ta ditt svärd, låt det skära en ny kontur.  
Vad som hände då är vad vi ser nu,
när vi ses igen om 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7...